Lämningar

Jag är orolig över vad vi lämnar efter oss.
Det som oroar mig mest är de osynliga lämningarna.
Koldioxidutsläpp är så abstrakta. Men Keelingkurvan pekar stadigt uppåt.
Dissonansen mellan insikt och handling gör mig stressad och orolig.
Ofta vill jag bara blunda för att slippa se och känna.
Sedan blir jag arg, öppnar ögonen och skäms över min egen passivitet.

Jag vill med min konst väcka empati och engagemang för viktiga samtidsfrågor.

Vad lämnar vi efter oss? Vilka tvingas lämna?

Papp, bomull och plast är en del av vår vardag. Det är normalt, men inte naturligt, att naturens resurser är engångsmaterial. En kaffe i farten. Snabblunchens nedknölade rester i soptunnan. Kläder som byts i snabb takt. Vår livsstil är resurskrävande. Lämningar i form av sopor är dock lättförståeliga. Det som oroar mig mer är de osynliga lämningarna. Koldioxidutsläpp är så abstrakta. Men Keelingkurvan pekar stadigt uppåt. En livsstil som lämnar tunga avtryck är idag normen. Min oro över det är kärnan i detta projekt.

Januarimorgonen var bister. Jag skyndade mot stationens värme. Plötsligt passerade jag ett bylte som låg och sov under en bro. Bilden var stark. Både brutal och vacker. Några minuter senare var jag framme vid stationen och tog tåget hem. Men bilden ville inte släppa. För mig blev byltet en symbol för de miljontals människor som varje år tvingas fly p.g.a. det extrema klimatet. Fem veckor senare tog jag tåget tillbaka till Hamburg för att konfrontera smärtan och sårbarheten. Under några nätter vandrade jag längs stadens kyliga gator. Det var omskakande att konfronteras med gatornas alla sovande människor. Starkt, men också en påminnelse om att vår trygga tillvaro är väldigt bräcklig.

Mötet med de taklösas hårda verklighet var omvälvande. Genom kameran blev verkligheten obarmhärtigt tydlig. De knivskarpa fotografierna bildade utgångspunkt för det fortsatta arbetet i ateljén. Det ledde vidare till en rad installationer med kläder och andra lämningar, såsom papp, sopor och plast. Materialen väckte frågor och tankar, och det fortsatta arbetet kom att kretsa kring särskilt två frågor: Vad lämnar vi efter oss? Vilka tvingas lämna?

Projektet fortskred och tankarna fördjupades, men en betydelsefull del höll sig gäckande undan. En viktig del av projektet var att undersöka mina tankar och förhållningssätt. Jag känner en sådan frustration över att klimatet skenar men min vardag ändå lunkar på som vanligt. Dissonansen mellan insikt och handling gör mig stressad och orolig. Ofta vill jag bara blunda för att slippa se och känna. Sedan blir jag arg, öppnar ögonen och skäms över min egen passivitet

Konsekvenserna av vår moderna livsstil var en fråga som fortsatte skava, och jag försökte gestalta tankarna i bild. Sambanden mellan handlingar och dess verkningar är dock komplexa, och därför svåra att fånga. Lösningen dök upp av en tillfällighet. Under hösten företog jag tre olika resor med tåg. Till Wien, Madrid och London. Tiden ombord gav många porträtt. Väl hemma provade jag att sätta ihop porträtten med foton, och äntligen föll bitarna på plats. I denna utställning vävs diptyker, fotografier och ordflätor samman till en inre dialog.